Det är en prövotid på väldans många år!!!

Spädbarnsåldern med allt vad det innebär,.

Sen kommer de olia trotsåldrarna.

deras dåliga samvete mot sina föräldrar/föräldrarnas ständiga dåliuga smavet när de separerat, det slutar

med att de försöker spela utföräldrarna.

Sen kommer tonårslivet och allt vad som ingår!!!

Men oavsett om man är vuxen eller ej, så tar barnens ord och val hårt

på oss, även om vi är föräldrar så är vi

inga maskiner!!!

Man vrider och vänder på sig, försöker hitta lösningar och ibland går det inte bara??

Man önskar ibland att de små underbara barnen kunde förstå hur de påverkar ens liv i övrigt!

Se kan man inte förstå  om man inte har barn själv, hur starka känslor man har till sitt barn.

Visst släpper man det är ändå tungt ibland...

Lite tankar bara :)