Relationer och hur jag ser på dagens syn på hur en relation skall vara?
PUBLICERAT: 2015-05-09 // 13:39:32
UNDER:
Jag slås ofta av en rädsla inför tanken att träffa någon igen, tänk om man blir lämnad eller vill lämna eller skaffar barn och man går isär. Det finns givetvis aldrig några garantier för något, men hur kommer det sig att så mnga separerar, har vi gått och blivit för egocentriska, är det för hög press på oss i samhället, eller sätter vi den pressen på oss själva?
Jag har testat fenomenet dejtingsajt, förtsökt hänga med i den världen och hur spelreglerna fungerar, i normala livet så är det tabu att man ska dejta flera samtidigt, men där inne är det som en egen värld. Min känsla är att folk hela tiden tror gräset är grönare, det kommer något lite bättre och något lite snyggare, vissa ser det som en chans att kunna vara otrogna, träffa vänner eller det jag personligen är allergisk mot, när folk ser det som ett tidsfördriv och snor en annan persons tid, sitter och pratar och bygger förväntningar hos den ena, sen helt plötsligt när en dejt föreslås, då är man inte redo, vet inte om man vågar, har för många dåliag erfarenheter. Men varföfr inte bearbeta dessa istället, sluta se sig som ett offer och våga vara själv. Är det sånt uppmärksamhetsbehov av att behöva höra "vad fin du är, du verkar vara en underbar person" etc etc.
Jag personligen har extremt svårt att lära känna en person bakom en data skärm, jag är sån och gillar det bla bla, det är faktiskt först när man träffas som man får den riktiga personen, visst känner man den där kemin eller inte, men jag tror vi faktiskt inte är känna varandra längre, det är som om något super ideal förväntas. Vi kanske analyserar och tänker för mycket, det tror jag är en av sakerna som stör livet och en relation, många tjejkompisar har bekräftat det i alla fall..
Såg senast idag en artikel om ett barn som på ett smart sätt fick sin pappa att förstå att han jobbar för mycket och ville inget annat än att äta middag med sin pappa. Lite samma sk är det nog i livet, vi stannar inte upp, ser varandra, hör inte varandra, samtså tror jag vi alltid är på väg någonstans.
Många gånger hör jag mina tjejkompisar berätta om deras tjejkvällar om hur deras killar är dumma i huvudet, de gör inte så, det säger inte så, han förstår inte mig etc etc. Är man så missnöjd, varför inte parat med varandra?
Samma sak gäller killar, vi gör det nog på ett annat sätt, vi sluter oss för att undvika tjafs och gnäll, men det vi gör då är bara att skjuta problemet framåt och då istället blir det en explosion. Våga prata, prata när det inte är infekterat utan när man är på ett ok humör, tror det är bättre och lite mindre bråk blir det, sen får man kanske inte sitta och anklaga utan mer formlera sig, så här känner jag.
Kommentarer
Trackback